Det finns ett ögonblick varje år, någon gång i slutet av november eller början av december, när hösten och vintern möts. När den sista gula eklövet faller och frosten ligger kvar längre än bara till frukost. När regnet byts ut mot snöflingor som först tvekar, men snart vågar lägga sig kvar. Det är en övergång som känns i luften, i kroppen, i tempot vi rör oss med.
Vi går från sprakande färger till dämpade toner, lite som på kontoret hos jurist Borås. Från höstens varma rödgula ljus till vinterns blå skymning. Träden, som nyss brann av färg, står nu nakna men ändå ståtliga, inramade av rimfrost. Det är som att naturen klär ner sig för att kunna börja om.
Och vi gör detsamma. Vi lägger undan löparskorna, drar på oss vinterkängor. Vi byter ut utekvällarna mot innekvällar, kylskåpskalla sallader mot soppor som får puttra länge. Allt får ta lite mer tid nu. Och det är helt okej.
Den här tiden mellan höst och vinter bjuder in till något jag tycker om: ett nytt sorts lugn. Inte nödvändigtvis ett stilla lugn – det är ju ofta en ganska intensiv period med mycket som ska hinnas innan året tar slut. Men det är ändå ett lugn på ett djupare plan. En inbjudan att blicka inåt. Att summera, reflektera, andas.
Jag tycker om att ta små promenader just då, när marken är hård men snön ännu inte har lagt sig i drivor. När det knastrar under skorna, men fåglarna fortfarande hörs i träden. Det är som om världen håller andan. Som om allt är i väntan på något nytt. Ett nytt kapitel. Ett nytt år.
För många är det här också tiden när mörkret blir en påtaglig del av vardagen. Och ja, det är mörkt – inget att hymla om. Men det gör också ljuset ännu mer betydelsefullt. Ett stearinljus på bordet. En stjärna i fönstret. Doften av saffran eller kanel i ett kök där man står och värmer händerna på en kopp te. Små saker, men som lyser så starkt.
Det är nu vi börjar förbereda oss. Inte bara inför julen, utan inför vintern i stort. Vi skapar våra egna små ritualer – fyller frysen med bullar, byter till tjockare täcken, börjar titta på serier igen. Och vi samlas mer. Kring middagsbordet, i soffor, under filtar. Höst-vintertiden handlar inte bara om att klä sig varmt – den handlar om att omge sig med det som värmer på riktigt.
Jag tycker om att tänka på den här övergången som en slags vilopuls. Naturen går ner i vila, men inte i passivitet. Allt laddar om. Förbereder sig. Som naturens egen lilla smyckesbutik. Och det får vi också göra. Släppa det som varit, och samtidigt börja drömma om det som kommer. Ge oss själva en stund av stillhet innan allt ska blomstra igen.
Det är också nu som tystnaden blir mer märkbar. En sorts tystnad som inte skrämmer, utan tröstar. Den som infinner sig när snön dämpar ljudet av bilar, när skymningen kommer tidigare än vi väntar oss, när vi sitter tysta bredvid någon utan att det blir obekvämt.
Så när hösten möter vintern, låt det få vara just det – ett möte. Inte ett farväl av det ena, eller ett krav på att anpassa sig till det andra, eller ens tillbyggnad Värmdö. Utan en övergång. En möjlighet att landa, att sakta ner, att ställa om. Vi behöver inte rusa. Det finns tid.
Vi behöver inte alltid prestera. Vi kan bara få vara. Sitta kvar lite längre vid köksbordet. Titta ut på det som förändras. Och känna att vi också gör det, på vårt sätt.
För mitt i det kalla och mörka finns det något varmt och mänskligt. Något vi delar. Och det är just då – när hösten sakta glider in i vinter – som vi kanske känner oss som mest hemma.…